Folke Dahlberg föddes i Askersund 1912 och hans liv hade Vättern som given mittpunkt. Här, i och vid den bråddjupa, klara sjön hade mycket av hans skapande sitt ursprung – att hans mest berömda och hyllade verk är landskapsskildringen Vättern från 1949 är kort sagt ingen slump.
Hans litterära debut på Wahlström & Widstrand hade ägt rum året innan och var att betraktas som försenad – Cartesiansk Dykare var en blandad samling texter som till största delen byggde på manuskript som hade blivit liggande på Bonniers hyllor sedan 30-talet.
Efter Vättern ökade takten på utgivna böcker och i samma personligt färgade stil skrev han bl a Tiveden, och Göta Kanal.
Utöver författarskapet hade Folke Dahlberg redan etablerat sig som bildkonstnär – hans ”punktteckningar”, alltså bilder omsorgsfullt framtagna av tusentals nålfina tuschprickar, hade gjort succé på Louis Hahne konstsalong 1945, vilken var den första av hans två separatutställningar. Reproduktioner av hans teckningar finns med i utgåvan Den berusade båten, av honom själv beskriven som ”En bilderbok med stödtexter.”
Folke Dahlberg drunknade 1966 nära sommarhuset på Kyrkogårdsön, bara några få mil längs den västra stranden söder om Askersund. Dagen efter utkom hans sista diktsamling Havet slutet.
Folke Dahlberg hann publicera tolv böcker, flera med egna illustrationer och omslagsbilder. De mest berömda är natur- och landskapsskildringarna, men han hade också en stark och egensinnig röst som poet och lyrisk prosaist.
Att skriva och teckna var för Dahlberg två uttryck för samma skapande. ”De två konstarterna är alltså omöjliga att särskilja för mig. De hör ihop lika väl som jag måste hämta motiv från sjön till min produktion. Det är bara på sjön jag känner att jag lever. Det är ingen hurtig snusnäsduksfilosofi för min del, det är bara så. Sjön är en del av mitt konstnärliga skapande.”
Norra Vättern räckte: där fanns hans vatten, hans vikar, hans öar – och där fanns också “något som verkat förlösande och som har hjälpt mig i min ständiga strävan att komma från formen till ursprunget”. Former och stilar, menade han, är betydelselösa i sig – “endast medel för framförandet av människans innehåll”. Eller som han själv uttryckte det: “Vi skriver ju bara livsdokument.”
"Ovillkorligen
behöver jag segel"
Folke Dahlbergs liv och konstnärskap hade, oavsett var han för ögonblicket verkade, blicken fäst på den trakt där han kände sig fri och hemma – landskapet kring Vättern och Tiveden.
