Författarskapet

Cartesiansk dykare ger plats för kortromanen ”Sluten kust”, men det är främst lyriken som pekar framåt i författarskapet.  Den långa lyriksviten ”Strandtröskel” slår an det melankoliska ackord som sedan skulle förbli författarens tonfall, med tiden kargare och mörkare, men ända från början präglat av sönderfall och förluster. ”Strandtröskel” var ett projekt som pågått länge, bitar av diktsviten hade publicerats redan långt tidigare i olika litterära tidskrifter. Gunnar Ekelöf recenserade Cartesiansk dykare och kallade ”Strandtröskel” en ”vrakgodsdikt” som kunde liknas vid ”bitarna av någon halvförbränd Edda, hopfogade utan hänsyn till lakuner och inbördes ålder”. 

Den försenade debuten bidrog till att Folke Dahlberg ofta glömts bort eller fått en undanskymd roll i de litteraturhistoriska sammanfattningarna. Man brukar finna honom i en fotnot. Litteraturvetaren Ingemar Algulin  har uppmärksammat detta och ägnat honom ett eget kapitel i sin stora studie om den svenska 40-talslyriken, Den orfiska reträtten. Titeln är medvetet dubbeltydig: det rör sig om ett återtåg från höga, orfiska diktarpositioner, men en reträtt i orfiska former. 

Algulin belyser med denna utgångspunkt de centrala 40-talspoeterna, men det är den i sammanhanget lite udda Folke Dahlberg som passar allra bäst in. Från ”Strandtröskel” inleds en poetisk färd som är en enda orfisk reträtt, ända fram till den sista diktsamlingen Havet slutet, en positionsbestämning som med enastående poetisk lyskraft slår fast att inte heller landskapet vid norra Vättern fungerade som inspirationskälla längre, att det reducerade livsutrymmet krympt till ett nolläge.  

Många år av skapande i text och bild rymdes i den orfiska reträtten innan  den nådde sin slutpunkt. Den andra diktsamlingen, Den berusade båten, bär ännu prov på sensuella intryck från ungdomsvistelsen på Mallorca. Folke Dahlberg har själv kallat  den ”en bilderbok med stödtexter” och betecknat texterna som ”ackompanjerande”. ”Han skriver sina teckningar och ritar sina dikter” skriver Stig Carlson träffande i sitt förord till dikturvalet Vattenår.  Just så är det nog: bilderna kan läsas som text , texterna är bilder i ord.

Många av dikterna i Den berusade båten står fint för sig själva; här finns t. ex. hans kanske mest kända dikt ”O du som bor vid havet”, en karakteristisk längtansdikt från en författare som valt av avstå från det oändliga hav han sett men övergivit för en insjö, med sin slutenhet. Redan i den tredje diktsamlingen, Lustvandrare utan trädgård, är tonfallet hos insjöbon bittrare, han tycks se sig själv som en av de ”kvarndammsfula insjöunkna vaktmadamer” som distanserat sig från det bottenlösa havet, ”återhållsamhetens strandvrak”. Så kom också hans bilder alltmer att se ut. De stora luftiga punktteckningarna ersattes av streckteckningar i mindre format, motiviskt dominerade av vad han såg runt öarna: övergivna båtar, förfallna båthus, vindpinade träd på karga uddar. Den fjärde diktsamlingen Roende (1956) bekräftar inringningen, årtagen ljuder genom texten, livsutrymmet finns i det lilla formatet. Men Segel (1959), som är titeln på nästa diktsamling ger ändå frihetslängtan spelrum, ”Jag behöver inga fribord och ingen köl, däremot segel – ovillkorligen behöver jag segel” deklarerar han här.

Men Folke Dahlberg känner sig jagad av tiden, märker hur åldrandet börjar sätta spår. ”Jag gamla strandrabblare” börjar han en dikt i Sjöförklaring (1962) och han slår fast att ”medelåldern lägger tungt / en isbit på vår brasa”. Det förebådar den diktsamling som blev hans sista, Havet slutet (1966). Den inleds med den kanske allra starkaste av all hans dikter, ”Onda platser”, som gripande förklarar hur lanskapet överger honom, hur inspirationen sinar. Sjön stiger runt honom, ön blir obeboelig. Idag känns dikten som en signal till vår tid, en varningsklocka med visionär kraft. Havet slutet avslutas dock med en svit dikter från Andalusien, som Folke Dahlberg besökte några gånger under sina sista år. Där kunde ha återknyta till sin ungdoms spanska minnen och öppna möjligheten att ge poesin en ny chans. Om det skulle ha förverkligats vet man inte. Han drunknade i Vättern dagen före bokens utgivning.

Folke Dahlbergs litterära profil fick dock sin tydligaste form genom de landskapsböcker som varvades med diktsamlingarna och som inleddes med Vättern (1949). Den hade föregåtts av en rad tidningsartiklar som publicerats på skilda håll, främst i Askersunds Tidning och som hade sin utgångspunkt i författarens vardag på öarna Lilla och Stora Röknen. Med Vättern, som blev en framgång, inte bara hos kritiker utan också publikt, skapade Folke Dahlberg en egen genre, en djupt personlig form av landskapsböcker som ger utrymme för både självbiografi, kulturhistoria och naturskildringar.

Vättern har blivit en klassiker och är omhuldad både av dem som beundrar Folke Dahlbergs omisskännliga litterära stilkonst och de som har ett förhållande till Vättern och ser boken som en grundskrift för förståelsen för sjöns inre och yttre liv. Hur han levandegör myter och anekdoter och får dem att lysa sida vid sida både med handfasta beskrivningar av rödingsfiske och lyriska tolkningar av vårens hägringar över sjön har givit honom en egen plats i det litterära arvet.

Efter Vättern följde Tiveden (1952) som en naturlig fortsättning av inmutningen av det landskap som Folke Dahlberg såg som sitt. Här kliver han i land på västra fastlandet  och beger sig in i södra Sveriges största skog, på hans tid ännu med ganska mycket vildmark, idag mera präglad av de stora avverkningarna, fast den del som avsatts till nationalpark bevarar en del av den ursprungliga karaktären. Folke Dahlberg är främst en sjömänniska, och i skogen är han på utflykt – men hans inlevelse är stor i landskapets myter och hemligheter, skogsbornas berättelser och kunskaper, de små bruna tjärnarnas glitter mellan sanka stränder. Skogen och sjön hör intimt samman, de flätas i varandra, och när han återvänder till sina öar känns det som om de är bitar av skogen, bortslitna och utplacerade i sjön.

Också Göta kanal (1954), den tredje av landskapsböckerna, är skriven som en utflykt från sjön. Den börjar med en regnig höstdag ute på Kyrkogårdsön, där hans liv på sommarhalvåret är förankrat och vi följer med honom till Kanalhotellet i Karlsborg innan färden via Bottensjön in mot kanalens västra del tar vid. Den slutar med att han återvänt till sin stuga på ön efter slutfört uppdrag även i kanalens östra del. Han har hunnit ge oss kanalens hela fantastiska historia samtidigt med att han fått med allt man ser på vägen i den långa sträckan från Sjötorp till Söderköping. Det regnar igen, och han ser genom fönstret hur några kommer roende över sundet. Det syns att de inte är vana båtmänniskor, och de visar sig vara utmätningsmän som kommer för att ta hans båt i mät. En liten skatteskuld, dock stor nog för att inte kunna lösas med Folke Dahlbergs resurser, har hunnit upp honom. Hans skildring blir ett enastående stycke lyrisk prosa. Förlusten av båten – ett arbetsredskap– förvandlas till en konstnärlig höjdpunkt. Det är ett mönster som det finns flera exempel på i Folke Dahlbergs litterära och konstnärliga gärning.

En fjärde landskapsbok, Leva vid Vättern (1958), skiljer sig från de tre tidigare landskapsböckerna. Den är komponerad i fyra avsnitt med årstiderna som bas, men texterna härrör från tidigare publicerade artiklar, huvudsakligen krönikor i Svenska Dagbladet. Också här är livet på ön utgångspunkten. Återigen är det en båt som går förlorad och som får en avgörande roll i texten. Folke Dahlberg har efter förlusten av kostern gett sig på att försöka restaurera en nedgången stor motorseglare. Han beskriver i boken detta mödosamma arbete, och hur det till slut mislyckas. Skutan blir liggande som vrak vid ön. Men Leva vid Vättern finns kvar med sin skimrande beskrivning av hur årstiderna låter tidens gång sätta spår i författarens vardagliga liv på ön, i ett lättare handlag än de tre tidigare landskapsböckerna, och med en blandning av vemod och humor.

En rad separata texter som hör till kategorin landskapskildningar finns samlade i boken Gråväder (2014), utgiven av Folke Dahlberg Sällskapet. Där återfinns artiklar från olika tidskrifter och tidningar, bland dem en del från Svenska Dagbladet som inte kom med i Leva vid Vättern, samt de tidiga artiklarna från Askersunds Tidning som föregick Vättern. Här finns också enstaka prosastycken som infogats i några av diktsamlingarna och som kommer till sin rätt i sällskap med andra landskapstexter.