Folke Dahlberg Sällskapet
2002
Meny
Startsida
Folke Dahlbergs levnad
Folke Dahlbergs konstnärskap
Folke Dahlbergs författarskap
Folke Dahlberg Sällskapet
Utgivningar av böcker
och bilder
Kontakta oss
Aktuellt/Arrangemang
Aktuellt/Arrangemang

Utställning på Konstmuseet,
Skövde Kulturhus




Invigningstal av biskop Åke Bonnier vid utställning
av Folke Dahlbergs surrealistiska tuschteckningar
i Skövde konsthall




»Frihet är det bästa ting / som sökas kan all världen kring, den frihet rätt kan bära…« skaldar Strängnäsbiskopen Tomas på 1400-talet. Det kan ju tyckas vara ett bra anslag på ett tal av en biskop 600 år senare. Frihet är ju ett viktigt begrepp, och friheten hotas idag på så många sätt både nära och runt om i den värld vi lever i. Folke Dahlberg älskade friheten - inte den bundna, inte det inskränkta, inte det småsinta. Kanske är det därför som Vättern, trots sin faktiska begränsning, var viktig för honom. Vättern med sin långsmala form blev mer än en sjö - den blev ett hav med en horisont - ett hav som måhända stod för friheten - för möjligheten. Vattnet var viktigt men inte vilket vatten som helst, inte Vänern, inte Östersjön. Nej, just Vättern, Vättern med sitt ljus, Vättern med sina öar och inte minst stora och lilla Röknen och Kyrkogårdsön där den gamla pestkyrkogården hade funnits. Öarna var viktiga skapelseplatser där Folke Dahlberg kunde skapa även om det också skedde i andra sammanhang.
När jag fick det oerhört hedersamma uppdraget att inviga denna utställning visste jag inget om Folke Dahlberg men tack vare olika röster i form av texter skrivna av andra om Folke Dahlbergs poesi och bilder har jag fått en glimt av ett konstnärsskap som delvis klätts i begreppet surrealism. Men skulle han ha uppskattat att bli placerad i ett sådant fack? Hans tuschteckningar vittnar om något helt annat. Även om de kan beskrivas som surrealistiska så spränger de gränser utöver begreppsindelning, de låter betraktaren både se och ana, se och på en gång inte se i det mer begränsade sammanhanget, i något sorts förklarande sammanhang. Att förklara Folke Dahlbergs teckningar låter sig inte alltid göras och kanske är det inte det viktiga? Kanske är det snarare att låta sig drabbas, att låta ljuset, ur vilket bilden kommer, få blända oss på ett sådant sätt att bilden blir ett tilltal.
Som bibelentusiast går mina tankar till en berättelse om Mose som Folke Dahlberg säkert kände till genom sin uppväxt i en familj där pappan var kantor i Landsförsamlingens kyrka vid Askersund och mamman engagerad kristen på andra sätt. Mose får en kallelse som går utöver allting annat - en kallelse att befria. Vid den brinnande busken hör han rösten som talar om att ta av skorna och sedan våga det som var outhärdligt svårt. Där vid den brinnande busken kom tilltalet som förändrade. Mose var ensam vid busken och berördes på ett livsavgörande sätt. Hans fru Sippora var inte med. Om hon varit med, skulle hon då ha sett elden? Skulle hon ha hört rösten? Jag tänker att det är just så med konst. Den berör, den förändrar och den kallar till nya sammanhang likt Mose vid den brinnande busken. Men alla berörs inte av samma sak. Det är lätt att fastna i ytskiktet med bedömningar som bra, dålig, obegriplig, tilltalande. Men inget mer. För att beröras kanske en måste ta av sig skorna, ta av sig det skyddande, det hårda som talar om bra, som talar om dålig, som vill förstå, som vill förklara, som vill veta vad konstnären vill. Mose frågade efter Gudsnamnet - ville ha kontroll - och fick bara orden - »jag är«.
Jag tänker att Folke Dahlbergs bilder just är. Och just därför rymmer de mer än vad ögat kan se, mer än vad förnuftet kan förstå. När Gud, enligt den första skapelsemyten, som inte vill säga något om hur utan bara att, skapar, skapade Gud ur vattnet, ur kaos, ur tomheten - Ex nihilo - ur intet. Det står skrivet i Bibelns andra och tredje vers: »Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ›Ljus, bli till!‹ Och ljuset blev till« (Gen 1:2-3) I det sammanhanget fanns hela skapelsen till och ändå inte än. Eller med astrofysikens tanke på en explosion - Big bang - och i denna explosion alla möjligheterna. Folke Dahlbergs teckningar med punkterna - en sorts minimal pointillism - började med det ljusa pappersarket - och där - inte en explosion - men ur intet - en punkt - en tuschpunkt - något unikt - en form och sedan en form till och en till och varje form är både sig själv nog och pekar genom sin blotta existens på sammanhang. Kanske var det så att bilden fanns där hos Folke Dahlberg redan innan han sa: »Bli till«, redan innan han satte punkten - som i sig inte var slutet, inte en punkt som avslutar det sagda utan som rymmer allt i sig och samtidigt pekar vidare och är beroende av nästa punkt… Punkt efter punkt med en noggrannhet, en exakthet som är beundransvärd, en precision som inte föregåtts av någon skiss utan det direkta. Ingen prövning - endast det pågående skapandet. Han sa själv: »Varje punkt är för mig en cell, genom att koncentrera dessa punkter eller celler, sprida dem och låta dem upplösas, bildar jag tecken som hör ihop med människan.«
Jo, jag är som Ni anar kristen. Jag bekänner mig till den kristna tron som tron på att vi är insatta i större sammanhang, att det finns en omsorg som är större än vi kan sätta ord på och där korset är brännpunkten. Jag har uttryckt det så att sanningen om Gud alltid är större än sanningen om Gud. Med de ögonen ser jag på Folke Dahlbergs tuschteckningar som ett sorts Gudstilltal oavsett Folke Dahlbergs egen trosåskådning. Ljuset finns där, det skapade finns där men det hör ihop med ljuset. Det skapade kommer ur ljuset och är på väg in i ljusets sammanhang. Bateau Ivre från 1937. En båt utan rorsman men med segel som kanske är slaknande eller… är de fyllda av vind - en sorts plattläns där vinden kommer rakt bakifrån. Vi vet inte - och där i båten en person - kvinna - och båten är inte helt synlig. Vart är den på väg - är det in i ljuset - in i »det ofattbaras verklighet«, som poeten Bo Setterlind en gång uttryckte det?
För Folke Dahlberg var båten viktig, att få segla, få segla i livet och få segla på Vättern och båten är ett återkommande motiv i hans bildkonst. Väldigt sällan är det en båt som är hel - nästan bara när han skildrar en »afrikansk flod«, »omöjlig färd« och »fartyg vid okänd kust«. Folke Dahlberg var en komplex person som inte ville inordna sig, vare sig i konstundervisning vid Tekniska skolan (dagens Konstfack) eller Konstakademien och som nog säkert åsamkade sig själv stora svårigheter också i det nära familjesammanhanget med hustrun Kristina och de bägge barnen. Dessutom blev hans dikter refuserad gång efter annan innan han i mitten av 1930-talet kunde publiceras. För orden, i form av både prosa och lyrik blev viktiga och där bilderna kanske snarare blev till ett ackompanjemang med andra klanger.
Men tillbaka till båten, den berusade båten och vraket… Han skaffade, vad jag förstår, två båtar; Kristina II och M/S Agda, den senare en nedgången 40 tons motorseglare som han ville renovera och göra till en »flytande arbetsplats« men uppdraget var för stort och båten blev liggande som ett vrak vid Kyrkogårdsön. Båtarna speglar både friheten och misslyckandet på en gång och Bateau Ivre- den berusade båten - kanske sammanfattar det hela. In från ljuset - tillbaka in i ljuset.
Till vännen Rudolf Värnlund sa Folke Dahlberg 1940: »Det är ett skört material jag arbetar med , ibland blir hinnan av punkter som tunt glas och det skiftar - till glädje för mig och så dör glansen ut i dagsljus eller ska upptäckas av någon annan«. Nu är det vår tur att upptäcka det, att ana mer och min egen kommentar idag är inte sanningen utan bara likt en punkt - en del i något större där vi, var och en som betraktar Folke Dahlbergs målningar själva får vara punkterna som berörs av de ritade, som påverkas likt någon som står vid en brinnande buske - eller sitter ensam i en båt med havet och ljuset som möjligheternas sammanhang.
Så vill jag ändå ge ett exempel på Folke Dahlbergs diktning och jag väljer då dikten »Glömd dag« som på något djupare sett ackompanjerar tuschpunkternas skapelsesammanhang:
»En blank glömd dag är evighetens page / som sänts av rymden i ett hemligt budskap / för aningarnas skull, för ovisshetens skull - den anas bara, saknas i vårt minne… / Regndag kanske, sidengrå och sövande / med vattenorglars tunga mollackord; / viskningarnas dag och tröstlöshetens. / Kanske regnets dag med molnens brustna läglar / / gapande mot skeppens mörka tunga segel… / / Varsamt sluter jag den glömda dagens tomma öga / vet att pagen dolde något i förnimmelsernas kamrar, / något gåtfullt leende och doftlöst mjukt… / En blank glömd dag är evighetens page.«
Bästa alla, nu riktar jag mig till Folke Dahlberg sällskapets ordförande Jonas Modig och Konstmuseets utställningsansvarige Thomas Oldrell och tackar åter igen för förtroendet att få inviga denna viktiga utställning och jag vill avsluta som jag började om friheten med biskop Tomas ord: »Frihet är det bästa ting / som sökas kan all världen kring, den frihet rätt kan bära…«
Och härmed förklarar jag Folke Dahlberg utställningen invigd!



Årsmöte och utflykt till
Stora Röknen


”Några dagar före en mycket varm midsommar började jag bygga en ateljéliknande stuga på ön Stora Röknen i Vättern.”


Fotograf okänd

Vi hör Maria Modigs mjuka röst klinga i våra öron. Hon har precis börjat sin högläsning av avsnittet ”Att bygga på en ö” ur boken Gråväder som är en samling av Folkes småprosa.
Åhörarna till högläsningen är 68 medlemmar som deltar i sällskapets årsmöte nu i slutet av juli. Vi är på väg ut till Stora Röknen med turbåten Wettervik som är stationerad i Askersund. Målet för resan är att besöka Folkes ateljéstuga som han byggde år 1941. Några år dessförinnan, från 1938 och de närmaste åren framåt, hade han hyrt in sig hos öns skogvaktare Hjalmar Ring och hans hustru Olga med deras sex barn, vilka då var fast boende på ön.

Folke ville hämta inspiration till beskrivning av sin hembygd där sjön Vättern ju intar en central roll i hans författarskap. Nu firade Sällskapet sitt tjugoårsjubileum med en båtresa, och målet var att besöka författarens gamla stuga på den stora ön i norra Vättern.
Folke Dahlberg föddes i Askersund år 1912. Han sågs redan tidigt som en särling av stadens något trångsynta invånare. I slutet av 1920-talet flyttade han från hemstaden för studier. Efter några års kringflackande liv sökte han sig år 1936 tillbaka till Vätterntrakten med motiveringen:
”Jag märker att det bara finns en trakt som betyder något för mig. Det är Hemma, Vättern, Tiveden.”


Foto: Janne Andersson

Själva årsmötet hölls ombord och klarades av snabbt, Jonas Modig omvaldes som ordförande och till ledamöter valdes Janne Andersson, Johan Dahlberg, Björn Franzén, Elisabeth Göthberg, Thomas Skalm, Leif Spetz, Christina Müntzing, Jimmy Åkerfeldt och Erling Öhrnell. Suppleant Mattias Dahlberg, revisorer Per-Olof Thulin och Björn Dieker. Sittande valberedningen kvarstår ytterligare ett år.

Erling Öhrnell berättade om utställningen Mellan dröm och verklighet ­ Folke Dahlbergs surrealistiska bilder i Skövde konstmuseum som har vernissage den 8 september, och om den nya bok med samma namn som tagits fram för utställningen och som kunde presenteras för deltagarna. Boken såldes till medlemmarna och även nya bilden Bateau ivre, äldre böcker och bilder fanns också till försäljning.


Foto: Maria Modig

Det var på en utflykt till Stora Röknen som beslutet att starta Sällskapet togs för tjugo år sedan. Båten kunde nu inte gå in på samma ställe som då, eftersom vattenståndet sjunkit betydligt, men det gick att hitta en annan lösning och de flesta kunde företa den inte alldeles lätta promenaden genom skogen bort till ateljéstugan.

Karin Wästfelt, som var en av deltagarna på utflykten tillsammans med sin man, berättade att hon är barnbarn till Hjalmar och Olga Ring. För henne var detta en mycket speciell utflykt. Hennes mamma, Asta, som var yngst i den Ringska syskonskaran, är nu 90 år gammal, men trots sin ålder kan hon fortfarande berätta om minnen från ön.


Foto: Björn Franzén

Asta har berättat att när Folke var inneboende hos familjen hade han med sig böcker till barnen och uppmuntrade dem att läsa då och då. För inte skulle de bara göra så kallade nyttigheter, menade han. Asta, som nu är den enda av syskonen som är kvar i livet, har också berättat om den starka sammanhållningen man hade inom familjen. Barnen fick gå i skola på fastlandet och var då under veckorna inackorderade.

Den inneboende konstnären gjorde tydligen ett starkt intryck på barnen i familjen, då speciellt på Astas äldre syster Maria som blev förtjust i honom. Detta kom senare att manifesteras i att Maria, som i unga år flyttade till Stockholm och så småningom gifte sig och fick efternamnet Waxin, lät namnge sin son efter den charmige hyresgästen. Sonens röst är idag välkänd genom nyhetsuppläsningen på Dagens Eko, nämligen Folke Waxin.

Väl framme vid stugan anar man Folkes känsla för skapande av arbetsmiljö. En vacker och välkomnande vy öppnar sig just denna dag, men man kan också föreställa sig en karg, gråmulen och blåsig oktoberdag med kraftiga vågors skum som yr i luften. Känslor och intryck som så starkt präglar hans konstnärliga gärning och författarskap om hembygden. Leif Spetz, som själv hade hyreskontraktet innan Sällskapet övertog det, berättade om stugans historia.

Där kunde vi också avnjuta den medhavda laxsmörgåsen som Wetterviks personal hade ordnat och delade ut vid landstigningen. Vi satt på klipporna intill vattenbrynet i solgasset nedanför Folkes ateljé. Några passade till och med på att ta sig ett dopp i det klara vattnet.
Efter Leifs anförande om stugans historik blev det dags att i ett samlat återtåg bege sig till platsen för ombordstigning. Folke blev också tvungen att lämna stugan, fast då i september 1946 i och med att försvaret tog över ön för sin provverksamhet. Ett avsked han så känslostarkt beskriver i inledningen av boken ”Vättern”. Ett avsnitt som Maria läste för oss på återresan.




Foto: Janne Andersson

När vi kommit ombord på Wettervik igen och skulle påbörja återresan visade det sig att en deltagare hade skadat sig under vandringen mot stugan. Hon hade haft oturen att köra in ena smalbenet i en kraftig utstickande vass gren som orsakat ett djupt sår. Vi kan lugna läsarna med att hon blev väldigt väl och professionellt omhändertagen.
Skepparen Johan Bergsten hade kännedom om att sjöräddningen vid tidpunkten befann sig i hamnen vid Olshammar så han kontaktade dem. Efter diskussion med SOS alarm och sjöräddningen så beslutade man att med sjöräddningens hjälp transportera den skadade kvinnan snabbare i hamn för vidare transport till akutmottagningen på USÖ i Örebro.


Foto: Björn Franzén, Janne Andersson

Efter avslutat uppdrag log skepparen lugnt och stillsamt med orden ”Ja, och så fick vi öva lite också”. Hela insatsen slutade på ett bra sätt. Det blev en mycket lyckad dag trots den oplanerade dramatiken, och vi hade en fantastisk tur med vädret.

Text: Jonas Modig & Björn Franzén



Ny bok i skriftserien:




Genom dröm och verklighet – Folke Dahlbergs
surrealistiska bilder.

Folke Dahlberg var både som författare och konstnär tidigt influerad av surrealismen. Hans tuschteckningar med de karakteristiska punkterna, liksom den streckteknik som följde efter, tillkom i huvudsak under en tioårsperiod med början i mitten av 1930- talet. De är höjdpunkten i hans bildkonst.

Läs mer om boken och beställ:
(Utgivningar av Böcker & Bilder)




Ny bild i bildserien:



Bateau ivre från 1937 är en av de första större punktteckningar som Folke Dahlberg skapade sedan han återvänt till
området kring norra Vättern 1936. Den har utan tvekan en central plats – han betraktade den själv som ett av de
viktigaste verken. Tekniken var inte ny för honom. Den finns utvecklad i Vattenfrukt från 1934 och i en illustration till
en novell av den spanske författaren Ramon Gomez de la Sernas i tidskriften Karavan 1935.

Läs mer om bilden och beställ:
(Utgivningar av Böcker & Bilder)





Sällskapet och Dataskyddsförordningen (GDPR)

Ladda ned PDF-fil för mera info:

Dataskyddsförordningen (GDPR)




Folke Dahlberg Sällskapet protesterar
mot försvarets planer på utvidgad
skjut- och flygverksamhet i Vättern.


Folke Dahlberg Sällskapet har vid sitt årsmöte i Askersund
den 23 juli 2012 beslutat göra följande uttalande:

?Jag skulle gärna slå mig ihop med några likasinnade och skriva ett försvarstal för alla vackra sjöar, en anklagelseskrift mot vattenförstöringen. Faran finns t o m för Vättern, som ju sedan gammalt är en klarvattensjö.?

Detta sa författaren och konstnären Folke Dahlberg i en intervju i DN 1955. Den oskattbara miljö i södra Sverige som har Vättern som centrum måste ständigt skyddas från initiativ som hotar dess egenart och unika resurser. För Folke Dahlberg var det en livsuppgift att inspireras av och tolka detta landskap, och han var djupt medveten om betydelsen av att det fredas från verksamheter som kan störa den viktiga balans som dess värden vilar på.

Vi vill i hans anda protestera mot de planer på utvidgad skjut- och flygverksamhet i Vättern som framförts från Försvarets sida och vädjar till regeringen att se till att projektet stoppas.

Folke Dahlberg Sällskapet har 450 medlemmar. 64 av dem deltog i årsmötet.

För ytterligare information ring Jonas Modig 070-6450905

Segel II.
Teckning, 1950-tal.