Folke Dahlberg Sällskapet
2002
Meny
Startsida
Folke Dahlbergs levnad
Folke Dahlbergs konstnärskap
Folke Dahlbergs författarskap
Folke Dahlberg Sällskapet
Utgivningar av böcker
och bilder
Kontakta oss
Aktuellt/Arrangemang
Aktuellt/Arrangemang

Folke Dahlberg Sällskapet inbjuder till årsmöte lördagen den 3 augusti i Hantverkshuset, Lilla Bergsgatan 19, Askersund.

Ladda ned PDF-fil för info & programtider:

Årsmöte 3/8 2024






Årsmöte & Båtutflykt sommaren 2023


Sällskapets årsmöte hölls den 18 augusti - senare än vanligt, vilket kan vara en av förklaringarna till att färre än vanligt deltog, bara 33 personer. Sommarens turbulenta väder med ömsom soligt väder och ömsom häftiga regnväder skapade osäkerhet om hur den sedvanliga båtutflykten skulle kunna genomföras, och det kanske också ledde till tveksamhet.



Men vi hade tur och kunde utan problem ge oss ut på Vättern med m/s Kung Sverker under Olaf Svenssons befäl med Borghamn som mål. Det milda och soliga vädret och en lagom svalkande bris följde oss hela dagen. När vi närmade oss Borghamn höll Thomas Skalm en elegant miniföreläsning om resmålet och Maria Modig läste ett stycke ur Folke Dahlbergs Gråväder där Borghamn framhålls som en av Vätterns finaste hamnar.





Efter rundvandring i Borghamn återvände vi till båten för lunch och återfärd. Då hade också våra inbjudna gäster Rasmus Sköld och Joel Alenius kommit ombord. Rasmus och Joel ingår i Konstkollektivet Ugglan i Vadstena, en konstnärsgrupp, för närvarande åtta personer, som bl a genomfört projektet Expedition botten upp, presenterat i den exklusiva tidskriften FOLIO, som i sitt nr 10 ägnar all uppmärksamhet åt detta. Där spelar Folke Dahlberg en väsentlig roll. Med Sällskapets tillåtelse finns hans bilder och texter rikt representerade, och han hyllas av de deltagande skribenterna ­ flera av dem identiska med konstnärerna i Ugglan. Rasmus och Joel framträdde sedan ombord på båten på hemvägen i en dialog och kunde utveckla sin syn på Vättern som konstnärlig inspiration ­ med Folke Dahlberg som central förebild.



På styrelsemötet omvaldes Jonas Modig som ordförande och som ordinarie ledamöter Janne Andersson, Johan Dahlberg, Björn Franzén, Marianne Karlson, Christina Müntzing, Thomas Skalm, Leif Spetz, Jimmy Åkerfeldt och Erling Öhrnell samt nyvaldes Mattias Dahlberg, som därmed lämnade sin plats som suppeant. Till ny suppelant valdes Anna Paola Busnardo. Ordföranden riktade ett tack till Elisabeth Göthberg, som valt att lämna styrelsen, för hennes insatser i styrelsearbetet.

Som revisor omvaldes Björn Dieker och nyvaldes Magnus Thulin efter Per-Olof Thulin som meddelat sitt beslut att avgå. Han avtackades av ordföranden, som framhöll hans mångåriga och insiktsfulla arbete. Kenth Lundström och Gunilla Högberg omvaldes som ledamöter i valberedningen.

Foto: Maria & Jonas Modig




Invigningstal av biskop Åke Bonnier vid utställningen
av Folke Dahlbergs surrealistiska tuschteckningar
i Skövde konsthall hösten 2022



Foto: Janne Andersson


»Frihet är det bästa ting / som sökas kan all världen kring, den frihet rätt kan bära…« skaldar Strängnäsbiskopen Tomas på 1400-talet. Det kan ju tyckas vara ett bra anslag på ett tal av en biskop 600 år senare. Frihet är ju ett viktigt begrepp, och friheten hotas idag på så många sätt både nära och runt om i den värld vi lever i. Folke Dahlberg älskade friheten - inte den bundna, inte det inskränkta, inte det småsinta. Kanske är det därför som Vättern, trots sin faktiska begränsning, var viktig för honom. Vättern med sin långsmala form blev mer än en sjö - den blev ett hav med en horisont - ett hav som måhända stod för friheten - för möjligheten. Vattnet var viktigt men inte vilket vatten som helst, inte Vänern, inte Östersjön. Nej, just Vättern, Vättern med sitt ljus, Vättern med sina öar och inte minst stora och lilla Röknen och Kyrkogårdsön där den gamla pestkyrkogården hade funnits. Öarna var viktiga skapelseplatser där Folke Dahlberg kunde skapa även om det också skedde i andra sammanhang.

När jag fick det oerhört hedersamma uppdraget att inviga denna utställning visste jag inget om Folke Dahlberg men tack vare olika röster i form av texter skrivna av andra om Folke Dahlbergs poesi och bilder har jag fått en glimt av ett konstnärsskap som delvis klätts i begreppet surrealism. Men skulle han ha uppskattat att bli placerad i ett sådant fack? Hans tuschteckningar vittnar om något helt annat. Även om de kan beskrivas som surrealistiska så spränger de gränser utöver begreppsindelning, de låter betraktaren både se och ana, se och på en gång inte se i det mer begränsade sammanhanget, i något sorts förklarande sammanhang. Att förklara Folke Dahlbergs teckningar låter sig inte alltid göras och kanske är det inte det viktiga? Kanske är det snarare att låta sig drabbas, att låta ljuset, ur vilket bilden kommer, få blända oss på ett sådant sätt att bilden blir ett tilltal.

Som bibelentusiast går mina tankar till en berättelse om Mose som Folke Dahlberg säkert kände till genom sin uppväxt i en familj där pappan var kantor i Landsförsamlingens kyrka vid Askersund och mamman engagerad kristen på andra sätt. Mose får en kallelse som går utöver allting annat - en kallelse att befria. Vid den brinnande busken hör han rösten som talar om att ta av skorna och sedan våga det som var outhärdligt svårt. Där vid den brinnande busken kom tilltalet som förändrade. Mose var ensam vid busken och berördes på ett livsavgörande sätt. Hans fru Sippora var inte med. Om hon varit med, skulle hon då ha sett elden? Skulle hon ha hört rösten? Jag tänker att det är just så med konst. Den berör, den förändrar och den kallar till nya sammanhang likt Mose vid den brinnande busken. Men alla berörs inte av samma sak. Det är lätt att fastna i ytskiktet med bedömningar som bra, dålig, obegriplig, tilltalande. Men inget mer. För att beröras kanske en måste ta av sig skorna, ta av sig det skyddande, det hårda som talar om bra, som talar om dålig, som vill förstå, som vill förklara, som vill veta vad konstnären vill. Mose frågade efter Gudsnamnet - ville ha kontroll - och fick bara orden - »jag är«.

Jag tänker att Folke Dahlbergs bilder just är. Och just därför rymmer de mer än vad ögat kan se, mer än vad förnuftet kan förstå. När Gud, enligt den första skapelsemyten, som inte vill säga något om hur utan bara att, skapar, skapade Gud ur vattnet, ur kaos, ur tomheten - Ex nihilo - ur intet. Det står skrivet i Bibelns andra och tredje vers: »Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ›Ljus, bli till!‹ Och ljuset blev till« (Gen 1:2-3) I det sammanhanget fanns hela skapelsen till och ändå inte än. Eller med astrofysikens tanke på en explosion - Big bang - och i denna explosion alla möjligheterna. Folke Dahlbergs teckningar med punkterna - en sorts minimal pointillism - började med det ljusa pappersarket - och där - inte en explosion - men ur intet - en punkt - en tuschpunkt - något unikt - en form och sedan en form till och en till och varje form är både sig själv nog och pekar genom sin blotta existens på sammanhang. Kanske var det så att bilden fanns där hos Folke Dahlberg redan innan han sa: »Bli till«, redan innan han satte punkten - som i sig inte var slutet, inte en punkt som avslutar det sagda utan som rymmer allt i sig och samtidigt pekar vidare och är beroende av nästa punkt… Punkt efter punkt med en noggrannhet, en exakthet som är beundransvärd, en precision som inte föregåtts av någon skiss utan det direkta. Ingen prövning - endast det pågående skapandet. Han sa själv: »Varje punkt är för mig en cell, genom att koncentrera dessa punkter eller celler, sprida dem och låta dem upplösas, bildar jag tecken som hör ihop med människan.«

Jo, jag är som Ni anar kristen. Jag bekänner mig till den kristna tron som tron på att vi är insatta i större sammanhang, att det finns en omsorg som är större än vi kan sätta ord på och där korset är brännpunkten. Jag har uttryckt det så att sanningen om Gud alltid är större än sanningen om Gud. Med de ögonen ser jag på Folke Dahlbergs tuschteckningar som ett sorts Gudstilltal oavsett Folke Dahlbergs egen trosåskådning. Ljuset finns där, det skapade finns där men det hör ihop med ljuset. Det skapade kommer ur ljuset och är på väg in i ljusets sammanhang. Bateau Ivre från 1937. En båt utan rorsman men med segel som kanske är slaknande eller… är de fyllda av vind - en sorts plattläns där vinden kommer rakt bakifrån. Vi vet inte - och där i båten en person - kvinna - och båten är inte helt synlig. Vart är den på väg - är det in i ljuset - in i »det ofattbaras verklighet«, som poeten Bo Setterlind en gång uttryckte det?

För Folke Dahlberg var båten viktig, att få segla, få segla i livet och få segla på Vättern och båten är ett återkommande motiv i hans bildkonst. Väldigt sällan är det en båt som är hel - nästan bara när han skildrar en »afrikansk flod«, »omöjlig färd« och »fartyg vid okänd kust«. Folke Dahlberg var en komplex person som inte ville inordna sig, vare sig i konstundervisning vid Tekniska skolan (dagens Konstfack) eller Konstakademien och som nog säkert åsamkade sig själv stora svårigheter också i det nära familjesammanhanget med hustrun Kristina och de bägge barnen. Dessutom blev hans dikter refuserad gång efter annan innan han i mitten av 1930-talet kunde publiceras. För orden, i form av både prosa och lyrik blev viktiga och där bilderna kanske snarare blev till ett ackompanjemang med andra klanger.

Men tillbaka till båten, den berusade båten och vraket… Han skaffade, vad jag förstår, två båtar; Kristina II och M/S Agda, den senare en nedgången 40 tons motorseglare som han ville renovera och göra till en »flytande arbetsplats« men uppdraget var för stort och båten blev liggande som ett vrak vid Kyrkogårdsön. Båtarna speglar både friheten och misslyckandet på en gång och Bateau Ivre- den berusade båten - kanske sammanfattar det hela. In från ljuset - tillbaka in i ljuset.

Till vännen Rudolf Värnlund sa Folke Dahlberg 1940: »Det är ett skört material jag arbetar med , ibland blir hinnan av punkter som tunt glas och det skiftar - till glädje för mig och så dör glansen ut i dagsljus eller ska upptäckas av någon annan«. Nu är det vår tur att upptäcka det, att ana mer och min egen kommentar idag är inte sanningen utan bara likt en punkt - en del i något större där vi, var och en som betraktar Folke Dahlbergs målningar själva får vara punkterna som berörs av de ritade, som påverkas likt någon som står vid en brinnande buske - eller sitter ensam i en båt med havet och ljuset som möjligheternas sammanhang.

Så vill jag ändå ge ett exempel på Folke Dahlbergs diktning och jag väljer då dikten »Glömd dag« som på något djupare sett ackompanjerar tuschpunkternas skapelsesammanhang:

»En blank glömd dag är evighetens page / som sänts av rymden i ett hemligt budskap / för aningarnas skull, för ovisshetens skull - den anas bara, saknas i vårt minne… / Regndag kanske, sidengrå och sövande / med vattenorglars tunga mollackord; / viskningarnas dag och tröstlöshetens. / Kanske regnets dag med molnens brustna läglar / / gapande mot skeppens mörka tunga segel… / / Varsamt sluter jag den glömda dagens tomma öga / vet att pagen dolde något i förnimmelsernas kamrar, / något gåtfullt leende och doftlöst mjukt… / En blank glömd dag är evighetens page.«

Bästa alla, nu riktar jag mig till Folke Dahlberg sällskapets ordförande Jonas Modig och Konstmuseets utställningsansvarige Thomas Oldrell och tackar åter igen för förtroendet att få inviga denna viktiga utställning och jag vill avsluta som jag började om friheten med biskop Tomas ord: »Frihet är det bästa ting / som sökas kan all världen kring, den frihet rätt kan bära…«

Och härmed förklarar jag Folke Dahlberg utställningen invigd!



Foto: Janne Andersson




Ny bok i skriftserien:



Genom dröm och verklighet – Folke Dahlbergs
surrealistiska bilder.

Folke Dahlberg var både som författare och konstnär tidigt influerad av surrealismen. Hans tuschteckningar med de karakteristiska punkterna, liksom den streckteknik som följde efter, tillkom i huvudsak under en tioårsperiod med början i mitten av 1930- talet. De är höjdpunkten i hans bildkonst.

Läs mer om boken och beställ:
(Utgivningar av Böcker & Bilder)




Ny bild i bildserien:



Bateau ivre från 1937 är en av de första större punktteckningar som Folke Dahlberg skapade sedan han återvänt till
området kring norra Vättern 1936. Den har utan tvekan en central plats – han betraktade den själv som ett av de
viktigaste verken. Tekniken var inte ny för honom. Den finns utvecklad i Vattenfrukt från 1934 och i en illustration till
en novell av den spanske författaren Ramon Gomez de la Sernas i tidskriften Karavan 1935.

Läs mer om bilden och beställ:
(Utgivningar av Böcker & Bilder)





Sällskapet och Dataskyddsförordningen (GDPR)

Ladda ned PDF-fil för mera info:

Dataskyddsförordningen (GDPR)




Folke Dahlberg Sällskapet protesterar
mot försvarets planer på utvidgad
skjut- och flygverksamhet i Vättern.


Folke Dahlberg Sällskapet har vid sitt årsmöte i Askersund
den 23 juli 2012 beslutat göra följande uttalande:

?Jag skulle gärna slå mig ihop med några likasinnade och skriva ett försvarstal för alla vackra sjöar, en anklagelseskrift mot vattenförstöringen. Faran finns t o m för Vättern, som ju sedan gammalt är en klarvattensjö.?

Detta sa författaren och konstnären Folke Dahlberg i en intervju i DN 1955. Den oskattbara miljö i södra Sverige som har Vättern som centrum måste ständigt skyddas från initiativ som hotar dess egenart och unika resurser. För Folke Dahlberg var det en livsuppgift att inspireras av och tolka detta landskap, och han var djupt medveten om betydelsen av att det fredas från verksamheter som kan störa den viktiga balans som dess värden vilar på.

Vi vill i hans anda protestera mot de planer på utvidgad skjut- och flygverksamhet i Vättern som framförts från Försvarets sida och vädjar till regeringen att se till att projektet stoppas.

Folke Dahlberg Sällskapet har 450 medlemmar. 64 av dem deltog i årsmötet.

För ytterligare information ring Jonas Modig 070-6450905

Segel II.
Teckning, 1950-tal.