|
|
 |
| Aktuellt/Arrangemang |
|
Invigningstal av biskop Åke Bonnier vid utställningen
av Folke Dahlbergs surrealistiska tuschteckningar
i Skövde konsthall hösten 2022
Foto: Janne Andersson
»Frihet är det bästa ting / som sökas kan all världen
kring, den frihet rätt kan bära…« skaldar Strängnäsbiskopen
Tomas på 1400-talet. Det kan ju tyckas vara ett bra anslag
på ett tal av en biskop 600 år senare. Frihet är ju ett
viktigt begrepp, och friheten hotas idag på så många sätt
både nära och runt om i den värld vi lever i. Folke Dahlberg
älskade friheten - inte den bundna, inte det inskränkta,
inte det småsinta. Kanske är det därför som Vättern, trots
sin faktiska begränsning, var viktig för honom. Vättern
med sin långsmala form blev mer än en sjö - den blev ett
hav med en horisont - ett hav som måhända stod för friheten
- för möjligheten. Vattnet var viktigt men inte vilket vatten
som helst, inte Vänern, inte Östersjön. Nej, just Vättern,
Vättern med sitt ljus, Vättern med sina öar och inte minst
stora och lilla Röknen och Kyrkogårdsön där den gamla pestkyrkogården
hade funnits. Öarna var viktiga skapelseplatser där Folke
Dahlberg kunde skapa även om det också skedde i andra sammanhang.
När jag fick det oerhört hedersamma uppdraget att inviga
denna utställning visste jag inget om Folke Dahlberg men
tack vare olika röster i form av texter skrivna av andra
om Folke Dahlbergs poesi och bilder har jag fått en glimt
av ett konstnärsskap som delvis klätts i begreppet surrealism.
Men skulle han ha uppskattat att bli placerad i ett sådant
fack? Hans tuschteckningar vittnar om något helt annat.
Även om de kan beskrivas som surrealistiska så spränger
de gränser utöver begreppsindelning, de låter betraktaren
både se och ana, se och på en gång inte se i det mer begränsade
sammanhanget, i något sorts förklarande sammanhang. Att
förklara Folke Dahlbergs teckningar låter sig inte alltid
göras och kanske är det inte det viktiga? Kanske är det
snarare att låta sig drabbas, att låta ljuset, ur vilket
bilden kommer, få blända oss på ett sådant sätt att bilden
blir ett tilltal.
Som bibelentusiast går mina tankar till en berättelse om
Mose som Folke Dahlberg säkert kände till genom sin uppväxt
i en familj där pappan var kantor i Landsförsamlingens kyrka
vid Askersund och mamman engagerad kristen på andra sätt.
Mose får en kallelse som går utöver allting annat - en kallelse
att befria. Vid den brinnande busken hör han rösten som
talar om att ta av skorna och sedan våga det som var outhärdligt
svårt. Där vid den brinnande busken kom tilltalet som förändrade.
Mose var ensam vid busken och berördes på ett livsavgörande
sätt. Hans fru Sippora var inte med. Om hon varit med, skulle
hon då ha sett elden? Skulle hon ha hört rösten? Jag tänker
att det är just så med konst. Den berör, den förändrar och
den kallar till nya sammanhang likt Mose vid den brinnande
busken. Men alla berörs inte av samma sak. Det är lätt att
fastna i ytskiktet med bedömningar som bra, dålig, obegriplig,
tilltalande. Men inget mer. För att beröras kanske en
måste ta av sig skorna, ta av sig det skyddande, det hårda
som talar om bra, som talar om dålig, som
vill förstå, som vill förklara, som vill veta
vad konstnären vill. Mose frågade efter Gudsnamnet
- ville ha kontroll - och fick bara orden - »jag är«.
Jag tänker att Folke Dahlbergs bilder just är. Och
just därför rymmer de mer än vad ögat kan se, mer än vad
förnuftet kan förstå. När Gud, enligt den första skapelsemyten,
som inte vill säga något om hur utan bara att,
skapar, skapade Gud ur vattnet, ur kaos, ur tomheten - Ex
nihilo - ur intet. Det står skrivet i Bibelns andra och
tredje vers: »Jorden var öde och tom, djupet täcktes
av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud
sade: ›Ljus, bli till!‹ Och ljuset blev till« (Gen 1:2-3)
I det sammanhanget fanns hela skapelsen till och ändå inte
än. Eller med astrofysikens tanke på en explosion - Big
bang - och i denna explosion alla möjligheterna. Folke
Dahlbergs teckningar med punkterna - en sorts minimal pointillism
- började med det ljusa pappersarket - och där - inte en
explosion - men ur intet - en punkt - en tuschpunkt - något
unikt - en form och sedan en form till och en till och varje
form är både sig själv nog och pekar genom sin blotta existens
på sammanhang. Kanske var det så att bilden fanns där hos
Folke Dahlberg redan innan han sa: »Bli till«, redan innan
han satte punkten - som i sig inte var slutet, inte en punkt
som avslutar det sagda utan som rymmer allt i sig och samtidigt
pekar vidare och är beroende av nästa punkt… Punkt efter
punkt med en noggrannhet, en exakthet som är beundransvärd,
en precision som inte föregåtts av någon skiss utan det
direkta. Ingen prövning - endast det pågående skapandet.
Han sa själv: »Varje punkt är för mig en cell, genom
att koncentrera dessa punkter eller celler, sprida dem och
låta dem upplösas, bildar jag tecken som hör ihop med människan.«
Jo, jag är som Ni anar kristen. Jag bekänner mig till den
kristna tron som tron på att vi är insatta i större sammanhang,
att det finns en omsorg som är större än vi kan sätta ord
på och där korset är brännpunkten. Jag har uttryckt det
så att sanningen om Gud alltid är större än sanningen om
Gud. Med de ögonen ser jag på Folke Dahlbergs tuschteckningar
som ett sorts Gudstilltal oavsett Folke Dahlbergs egen trosåskådning.
Ljuset finns där, det skapade finns där men det hör ihop
med ljuset. Det skapade kommer ur ljuset och är på väg in
i ljusets sammanhang. Bateau Ivre från 1937. En båt
utan rorsman men med segel som kanske är slaknande eller…
är de fyllda av vind - en sorts plattläns där vinden kommer
rakt bakifrån. Vi vet inte - och där i båten en person -
kvinna - och båten är inte helt synlig. Vart är den på väg
- är det in i ljuset - in i »det ofattbaras verklighet«,
som poeten Bo Setterlind en gång uttryckte det?
För Folke Dahlberg var båten viktig, att få segla, få segla
i livet och få segla på Vättern och båten är ett återkommande
motiv i hans bildkonst. Väldigt sällan är det en båt som
är hel - nästan bara när han skildrar en »afrikansk flod«,
»omöjlig färd« och »fartyg vid okänd kust«. Folke Dahlberg
var en komplex person som inte ville inordna sig, vare sig
i konstundervisning vid Tekniska skolan (dagens Konstfack)
eller Konstakademien och som nog säkert åsamkade sig själv
stora svårigheter också i det nära familjesammanhanget med
hustrun Kristina och de bägge barnen. Dessutom blev hans
dikter refuserad gång efter annan innan han i mitten av
1930-talet kunde publiceras. För orden, i form av både prosa
och lyrik blev viktiga och där bilderna kanske snarare blev
till ett ackompanjemang med andra klanger.
Men tillbaka till båten, den berusade båten och vraket…
Han skaffade, vad jag förstår, två båtar; Kristina II och
M/S Agda, den senare en nedgången 40 tons motorseglare som
han ville renovera och göra till en »flytande arbetsplats«
men uppdraget var för stort och båten blev liggande som
ett vrak vid Kyrkogårdsön. Båtarna speglar både friheten
och misslyckandet på en gång och Bateau Ivre- den
berusade båten - kanske sammanfattar det hela. In från ljuset
- tillbaka in i ljuset.
Till vännen Rudolf Värnlund sa Folke Dahlberg 1940: »Det
är ett skört material jag arbetar med , ibland blir hinnan
av punkter som tunt glas och det skiftar - till glädje för
mig och så dör glansen ut i dagsljus eller ska upptäckas
av någon annan«. Nu är det vår tur att upptäcka det,
att ana mer och min egen kommentar idag är inte sanningen
utan bara likt en punkt - en del i något större där vi,
var och en som betraktar Folke Dahlbergs målningar själva
får vara punkterna som berörs av de ritade, som påverkas
likt någon som står vid en brinnande buske - eller sitter
ensam i en båt med havet och ljuset som möjligheternas sammanhang.
Så vill jag ändå ge ett exempel på Folke Dahlbergs diktning
och jag väljer då dikten »Glömd dag« som på något
djupare sett ackompanjerar tuschpunkternas skapelsesammanhang:
»En blank glömd dag är evighetens page / som sänts av
rymden i ett hemligt budskap / för aningarnas skull, för
ovisshetens skull - den anas bara, saknas i vårt minne…
/ Regndag kanske, sidengrå och sövande / med vattenorglars
tunga mollackord; / viskningarnas dag och tröstlöshetens.
/ Kanske regnets dag med molnens brustna läglar / / gapande
mot skeppens mörka tunga segel… / / Varsamt sluter jag den
glömda dagens tomma öga / vet att pagen dolde något i förnimmelsernas
kamrar, / något gåtfullt leende och doftlöst mjukt… / En
blank glömd dag är evighetens page.«
Bästa alla, nu riktar jag mig till Folke Dahlberg sällskapets
ordförande Jonas Modig och Konstmuseets utställningsansvarige
Thomas Oldrell och tackar åter igen för förtroendet att
få inviga denna viktiga utställning och jag vill avsluta
som jag började om friheten med biskop Tomas ord: »Frihet
är det bästa ting / som sökas kan all världen kring, den
frihet rätt kan bära…«
Och härmed förklarar jag Folke Dahlberg
utställningen invigd!
Foto: Janne Andersson
Årsmöte och utflykt till
Stora Röknen
”Några dagar före en mycket varm midsommar började jag bygga en
ateljéliknande stuga på ön Stora Röknen i Vättern.”
Fotograf okänd
Vi hör Maria Modigs
mjuka röst klinga i våra öron. Hon har precis börjat sin högläsning av
avsnittet ”Att bygga på en ö” ur boken Gråväder som är en samling av
Folkes småprosa.
Åhörarna till högläsningen är 68 medlemmar som deltar i sällskapets
årsmöte nu i slutet av juli. Vi är på väg ut till Stora Röknen med turbåten
Wettervik som är stationerad i Askersund. Målet för resan är att besöka
Folkes ateljéstuga som han byggde år 1941. Några år dessförinnan, från
1938 och de närmaste åren framåt, hade han hyrt in sig hos öns
skogvaktare Hjalmar Ring och hans hustru Olga med deras sex barn, vilka
då var fast boende på ön.
Folke ville hämta inspiration till beskrivning av sin hembygd där sjön
Vättern ju intar en central roll i hans författarskap. Nu firade Sällskapet sitt
tjugoårsjubileum med en båtresa, och målet var att besöka författarens
gamla stuga på den stora ön i norra Vättern.
Folke Dahlberg föddes i Askersund år 1912. Han sågs redan tidigt som en
särling av stadens något trångsynta invånare. I slutet av 1920-talet flyttade
han från hemstaden för studier. Efter några års kringflackande liv sökte
han sig år 1936 tillbaka till Vätterntrakten med motiveringen:
”Jag märker
att det bara finns en trakt som betyder något för mig. Det är Hemma,
Vättern, Tiveden.”
Foto: Janne Andersson
Själva årsmötet hölls ombord och klarades av snabbt, Jonas Modig
omvaldes som ordförande och till ledamöter valdes Janne
Andersson, Johan Dahlberg, Björn Franzén, Elisabeth Göthberg,
Thomas Skalm, Leif Spetz, Christina Müntzing, Jimmy Åkerfeldt
och Erling Öhrnell. Suppleant Mattias Dahlberg, revisorer Per-Olof
Thulin och Björn Dieker. Sittande valberedningen kvarstår
ytterligare ett år.
Erling Öhrnell berättade om utställningen Mellan dröm och
verklighet Folke Dahlbergs surrealistiska bilder i Skövde
konstmuseum som har vernissage den 8 september, och om den
nya bok med samma namn som tagits fram för utställningen och
som kunde presenteras för deltagarna. Boken såldes till medlemmarna
och även nya bilden Bateau ivre, äldre böcker och bilder
fanns också till försäljning.
Foto: Maria Modig
Det var på en utflykt till Stora Röknen som beslutet att starta
Sällskapet togs för tjugo år sedan. Båten kunde nu inte gå in på
samma ställe som då, eftersom vattenståndet sjunkit betydligt,
men det gick att hitta en annan lösning och de flesta kunde företa
den inte alldeles lätta promenaden genom skogen bort till
ateljéstugan.
Karin Wästfelt, som var en av deltagarna på utflykten tillsammans med sin
man, berättade att hon är barnbarn till Hjalmar och Olga Ring. För henne
var detta en mycket speciell utflykt. Hennes mamma, Asta, som var yngst i
den Ringska syskonskaran, är nu 90 år gammal, men trots sin ålder kan
hon fortfarande berätta om minnen från ön.
Foto: Björn Franzén
Asta har berättat att när Folke var inneboende hos familjen hade han med
sig böcker till barnen och uppmuntrade dem att läsa då och då. För inte
skulle de bara göra så kallade nyttigheter, menade han. Asta, som nu är den
enda av syskonen som är kvar i livet, har också berättat om den starka
sammanhållningen man hade inom familjen. Barnen fick gå i skola på
fastlandet och var då under veckorna inackorderade.
Den inneboende konstnären gjorde tydligen ett starkt intryck på barnen i
familjen, då speciellt på Astas äldre syster Maria som blev förtjust i
honom. Detta kom senare att manifesteras i att Maria, som i unga år
flyttade till Stockholm och så småningom gifte sig och fick efternamnet
Waxin, lät namnge sin son efter den charmige hyresgästen. Sonens röst är
idag välkänd genom nyhetsuppläsningen på Dagens Eko, nämligen Folke
Waxin.
Väl framme vid stugan anar man Folkes känsla för skapande av
arbetsmiljö. En vacker och välkomnande vy öppnar sig just denna dag,
men man kan också föreställa sig en karg, gråmulen och blåsig oktoberdag
med kraftiga vågors skum som yr i luften. Känslor och intryck som så
starkt präglar hans konstnärliga gärning och författarskap om hembygden.
Leif Spetz, som själv hade hyreskontraktet innan Sällskapet
övertog det, berättade om stugans historia.
Där kunde vi också avnjuta den medhavda laxsmörgåsen som Wetterviks
personal hade ordnat och delade ut vid landstigningen. Vi satt på klipporna
intill vattenbrynet i solgasset nedanför Folkes ateljé. Några passade till och
med på att ta sig ett dopp i det klara vattnet.
Efter Leifs anförande om stugans historik blev det dags att i ett samlat
återtåg bege sig till platsen för ombordstigning. Folke blev också tvungen
att lämna stugan, fast då i september 1946 i och med att försvaret tog över
ön för sin provverksamhet. Ett avsked han så känslostarkt beskriver i
inledningen av boken ”Vättern”. Ett avsnitt som Maria läste för oss på
återresan.
Foto: Janne Andersson
När vi kommit ombord på Wettervik igen och skulle påbörja återresan
visade det sig att en deltagare hade skadat sig under vandringen mot
stugan. Hon hade haft oturen att köra in ena smalbenet i en kraftig
utstickande vass gren som orsakat ett djupt sår. Vi kan lugna läsarna med
att hon blev väldigt väl och professionellt omhändertagen.
Skepparen Johan Bergsten hade kännedom om att sjöräddningen vid
tidpunkten befann sig i hamnen vid Olshammar så han kontaktade dem.
Efter diskussion med SOS alarm och sjöräddningen så beslutade man att
med sjöräddningens hjälp transportera den skadade kvinnan snabbare i
hamn för vidare transport till akutmottagningen på USÖ i Örebro.
Foto: Björn Franzén, Janne Andersson
Efter avslutat uppdrag log skepparen lugnt och stillsamt med orden ”Ja, och så
fick vi öva lite också”. Hela insatsen slutade på ett bra sätt. Det blev en
mycket lyckad dag trots den oplanerade dramatiken, och vi hade en
fantastisk tur med vädret.
Text: Jonas Modig & Björn Franzén
Ny bok i skriftserien:
Genom dröm och verklighet – Folke Dahlbergs
surrealistiska bilder.
Folke Dahlberg var både som författare och konstnär
tidigt influerad av surrealismen.
Hans tuschteckningar med de karakteristiska punkterna, liksom
den streckteknik som
följde efter, tillkom i huvudsak under en tioårsperiod
med början i mitten av 1930-
talet. De är höjdpunkten i hans bildkonst.
Läs mer om boken och beställ:
(Utgivningar av Böcker & Bilder)
Ny bild i bildserien:
Bateau ivre från 1937 är en av de första större
punktteckningar som Folke Dahlberg skapade sedan han återvänt
till
området kring norra Vättern 1936. Den har utan
tvekan en central plats – han betraktade den själv
som ett av de
viktigaste verken. Tekniken var inte ny för honom. Den
finns utvecklad i Vattenfrukt från 1934 och i en illustration
till
en novell av den spanske författaren Ramon Gomez de la
Sernas i tidskriften Karavan 1935.
Läs mer om bilden och beställ:
(Utgivningar av Böcker & Bilder)
Sällskapet och Dataskyddsförordningen (GDPR)
Ladda ned PDF-fil för mera info:
 Dataskyddsförordningen
(GDPR)
Folke Dahlberg Sällskapet protesterar
mot försvarets planer på utvidgad
skjut- och flygverksamhet i Vättern.
Folke Dahlberg Sällskapet har vid sitt årsmöte i Askersund
den 23 juli 2012 beslutat göra följande uttalande:
?Jag skulle gärna slå mig ihop med några likasinnade och
skriva ett försvarstal för alla vackra sjöar, en anklagelseskrift
mot vattenförstöringen. Faran finns t o m för Vättern, som
ju sedan gammalt är en klarvattensjö.?
Detta sa författaren och konstnären Folke Dahlberg i en
intervju i DN 1955. Den oskattbara miljö i södra Sverige
som har Vättern som centrum måste ständigt skyddas från
initiativ som hotar dess egenart och unika resurser. För
Folke Dahlberg var det en livsuppgift att inspireras av
och tolka detta landskap, och han var djupt medveten om
betydelsen av att det fredas från verksamheter som kan störa
den viktiga balans som dess värden vilar på.
Vi vill i hans anda protestera mot de planer på utvidgad
skjut- och flygverksamhet i Vättern som framförts från Försvarets
sida och vädjar till regeringen att se till att projektet
stoppas.
Folke Dahlberg Sällskapet har 450 medlemmar. 64 av dem deltog
i årsmötet.
För ytterligare information ring Jonas Modig 070-6450905
|
|
|
 |
Segel II.
Teckning, 1950-tal. |
|
