| |  | | Folke Dahlbergs levnad | | Säg Folke Dahlberg och tankarna går, om man bara är det minsta bekant med namnet, omedelbart till Vättern — gravsänkan, den glaciala klarvattensjön, lika bråddjup som sägenomspunnen. "Berömd för sina hägringar", står det i en resehandbok från 1914. Så är också Dahlberg mest känd för Vättern som, när den utkom 1949, välte rådande meningar om landskapsskildringen som genre och om genrerna i allmänhet överända och av Olof Lagercrantz beskrevs som "något annat".
Folke Dahlberg debuterade på Wahlström & Widstrand 1948 med Cartesiansk dykare, en samling prosa och lyrik till största delen hämtad ur olika manuskript som köptes in av Bonniers under andra hälften av 30-talet, men blev liggande i förlagets kassaskåp i ett tiotal år. Efter den fördröjda debuten och den nästan lika fördröjda Vättern varvade han diktsamlingar med ... tja, självbiografisk landskapsprosa — omisskännlig i dess lakoniska formuleringskonst och melankoliska siktdjup: Tiveden, Göta Kanal och Leva vid Vättern. Därtill gav han ut en — för att låna hans egen benämning — "bilderbok med stödtexter", Den berusade båten. I den finns reproduktioner av många av de "punktteckningar" (pointillistiska teckningar uppbyggda av myriader av nålfina tuschprickar) med vilka han gjorde succé på Louis Hahne konstsalong 1945, den första av hans två separatutställningar.
Tolv böcker, inklusive ett dikturval, hann det bli — flera med egna illustrationer och omslagsbild till alla utom en. Teckningarnas uppgift i böckerna var, menade Dahlberg, inte att illustrera texten — utan ackompanjera den.
Apropå att han både skrev och tecknade: "De två konstarterna är alltså omöjliga att särskilja för mig. De hör ihop lika väl som jag måste hämta motiv från sjön till min produktion. Det är bara på sjön jag känner att jag lever. Det är ingen hurtig snusnäsduksfilosofi för min del, det är bara så. Sjön är en del av mitt konstnärliga skapande."
Epiker var han inte, framför allt inte epiker — av instinktiv skepsis mot allt förklarat och avrundat i litteraturen, och av sin insjöseglarhållnings krav på "oavlåtlig respekt mot den form livet vill ta". Han var besatt av båtar och segling. Men seglarromantik skydde han. Helst kallade han sig sjöluffare: "tyst och mjukt, nästan drivande vagabondage i regn" skulle det vara…rörelse och oföränderlighet på samma gång. Och det räckte med norra Vättern. Där hade han sina vatten, vikar och öar - och där fanns "något som verkat förlösande och som har hjälpt mig i min ständiga strävan att komma från formen till ursprunget". Följaktligen ansåg han att former och stilar är betydelselösa i sig — de är "endast medel för framförandet av människans innehåll". Med andra ord: "Vi skriver ju bara livsdokument."
För Folke Dahlberg gällde litteraturen livet. Alltså tar döden stor plats i hans författarskap. Den är en omutlig desillusionist, och från mitten av 50-talet vände sig Dahlberg mot själva premisserna för sitt författarskap — och därmed också mot den mytbildning omkring honom som han delvis själv odlat. Åtskilliga gånger omprövas "den stolta ensamhetsdeklarationen", tills han slutligen tar tillbaka "alla förgyllda rönnbärsord och den hycklande meningen, ensam är stark". Hans treenighet Sjön, Båten, Ön töms gradvis på mening. Och när ärlighetskraven till slut har brutit ner bildflödande skönskrift och detaljskarp sakframställning, är allt som finns kvar en "skyddslös slutprodukt", som dröjer sig kvar "i miserabel skepnad". En åldrande människa, varken mer eller mindre, klarsynt avideologiserad och ställd inför obestridligt faktum: "den paniska sorg / åldrandet underhåller". Ändå var han inte mer än 54 år när han drunknade i Vättern den 28 augusti 1966.
(Anders Weidar) | | |  |
Folke Dahlberg,
Börstorps slott 1961.
Foto: Mats Holmstrand. | |
